lilli

Det är en sak jag velat berätta välldigt många gånger, jag har funderat och funderat om jag sedan värkligen ville det. Men nu har jag bestämmt mig för att göra det. Jag får väll se om ångesten väller över mig sedan.

Men iaf.

För ca 8 år sedan, när jag var 16 år alltså så drabbades jag av ett synfel. Okej det var inte vilket synfel som helst och det fanns inga glasögon som hjälpte i det här fallet. Det började med det ena ögat.. några månader senare var det det andra ögat också. Det blev bara värre och värre. Jag blev så sjukt ledsen och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde dessa månader.

Jag ville inte kliva upp ur sängen jag vill bara dra täcket över huvudet och gråta. 

Jag fick så mycket ilska inom mig som jag inte visste var jag skulle göra av med. Idag inser jag att det var helt fel att ta ut den på det sättet jag gjorde. Jag var arg på nästan alla. Även dom som minst förtjänade det. 

Jag var sårbar nånting. Jag grät över allt.

Jag fick nog inte riktigt den psykiska hjälp jag behövde när jag blev drabbad av detta. Om jag hade fått det hade jag nog inte kännt som jag kännt.

Jag tror inte det finns många som kan förstå, men att förlora mer än halva sin syn på bara några ynka månader det är nog det värsta som hänt mig. Synen är liksom det viktigaste man kan ha tycker jag..

Åren gick och tre fyra år senare hände något välldigt bra och något välldigt otippat och ovanigt.

Min syn blev bättre och chansen att det ens händer är ca 0.2 %. Det blev sjukhus besök hit och sjukhus besök dit. Rönkens och undersökningar. 

Och till det lika ovanliga IGEN så några år senare så blev det bättre, Endast med glasögon dock. 

Jag kommer aldrig kunna beskriva hur bra det känndes att det har blivit så pass mycket bättre efter så många år. Och med tanke på hur ovanligt det ens sker.

Synen är inte tillbaka som den ska men det är betydligt mycket bättre än vad det var för några år sedan.

Jag ville bara berätta detta för att ni ska förstå. Förstå varför jag kanske missar er ute på gatan, ica, bussen, stan, krogen. Jag har alltid varit en pratglad och social människa så varför jag kanske inte hejar är därför, för att jag inte hann se er. 

Jag har fortfarande välldigt svårt att prata om det här. Tårarna och ilskan kommer tillbaks och jag undviker därför det helst. Men jag vill endå att ni ska veta. Därför känndes detta enklast. Skriva. 

Jag hoppas nu att dom flesta kanske förstår.

 

Hejhå ha de gott!